Mina första ord denna morgon till pöjken var "Jag vill inte kliva upp", varav jag fick den peppande hjälpen ja sökte till svar, "Ligg kvar då". Min hjärna ställde då in sig på "Ligg kvar nichole, Ante tyckte också det!" Så i cirka 30 min kände jag denna frihet innan mitt andra "sämre" samvete(eller var det d goda samvetet?) ryckte upp mig ur sängen och släpade ner mig till gymmet likt förbannat. Efter lite svett och tårar(inga tårar, lät bara mer spännande) så var det bara att dra mig tillbaka och göra mig klar för jobb. 

 

Idag har det inte hänt något konstigt, motorvärmaren var rätt ställd, sladden var ikopplad och jag misstänker inte att jag är död men lever vidare i en väldigt verklig dröm osv. Det här kommer bli en bra dag. Peppar peppar.

 

Det sägs ju att man inte kan dö i en dröm, för dör man i en dröm vaknar man alltid upp i samma veva, annars är man död på riktigt. Jag vill bara påstå att min dröm fortsatt läänge efter att ja redan hade dött och detta slog mig ett bra tag efter att jag vaknat och paniken slog då in. "Ante, jag kanske är död på riktigt.. är jag vaken eller drömmer jag?!!" Varav jag fick ett relativt hårt nyp i kinden och ett svar som löd "Nej, du är vaken." efter att ja tjuit som en liten flicka. Jag tänker klura vidare på detta.. Träningen för dagen är i alla fall klar och nu sitter jag på jobbet och ser just min kära kund springa förbi med rulatorn och undrar om hon gått vilse eller bara ska kika in den tomma lokalen lite extra idag!

Dagen startade med att Nichole Elofssons morgonhumör äntligen var tillbaka. Jag ville inte kliva upp alls och fick då de visa orden "Det är bara att slänga sig upp annars blir man kvar för länge", slängda mot mig. Jag följde detta synsätt på livet och klev upp med mungiporna så långt ner ja kan minnas att jag någonsin haft dom, hoppade i svettkläderna och traskade mot gymmet.

Bröst och biceps stod på schemat idag(efter att självklart ha lökat sönder på mördarmaskinen s.k "crosstrainer" först) och som vanligt kände jag mig kung över världen även om ja till slut använde HELA kroppen för att orka lyfta den där jäkla hanteln.

Morgonens svåraste, ja det var att smeta ett rakt streck med eyelinern på ögonlocken, då mina armar hänger som två döda lemmar längst sidorna numera(skönt). Jag insåg snabbt att mitt nästa projekt "locka håret" kunde ta sig i arslet så det var bara att sätta upp allt mitt vackra ruffs till fågelbo i en söt "my-knut" för att försöka dölja hur illa läget faktiskt var. Fortsatt trevlig dag!

Än en gång sitter jag på jobbet och tittar ut över en ödelagd lokal. Ne det var vell att ta i, men det är iaf en väldigt lugn måndag idag med någon enstaka drop in hittills. Hoppas på lite rörelse nu efter lunch, syster skulle vell kanske titta förbi efter hon hade tränat(inte för att d löste salongens nuvaramde bekymmer men trevligt sällskap).

Jag känner mig som en duktig flicka idag dock. Inte varje dag det händer. Jag klev nämligen kaxigt upp 5.30 med känslan att ja ägde hela världen ungefär, tog mig vidare till tvättstugan efter att ha fått en förvånad blick från pöjken(som förmodligen fundera om grisar kunde flyga numera också), när ja väl var framme i tvättstugan och skulle visa att ja ägde lite till, klantade jag såklart till det och allt resulterade i att jag stod å tryckte på massa knappar i panik utan någon vidare förändring. Efter detta drog ja mig till gymmet där "konstiga blicken nr 2" kom från han som kravlat sig upp ur sängen nyligen, han undrade om ja inte höll på tvätta.. där flikade ja in min lilla förmåga att kunna göra två saker samtidigt(på distans dessutom) innan ja med stolta steg begav mig mot gymmet. Jag behöver nog inte nämna att ja även hängde tvätten sen när ja kom tillbaka(lite stolt här), allt var tajmat som Jamie oliver planerar att tajma fläskotletten(vettefan va han lagar men..) med potatisen ungefär.

Nu vidare till bilen.. motorvärmarn var ställd på rätt tid denna morgon och jag var överlycklig! tills jag insåg att ja gömt sätta i sladden. "Kall-start" på dagen(ha ha ha)
Hoppas på att briljera resten av dagen också. Oddsen är låga, men hoppas kan man alltid göra.

Sitter på jobbet och fick den här otroligt spontana tanken att "varför inte skiva ner något ointressant skit på den ödelagda bloggen jag har". Så här sitter jag och blickar än en gång utöver ett hav av bilder på hundar istället, inte vilken hund som helst utan American staffordshire terrier's såklart. Förutsägbar som attan.

Vad skulle jag möjligtvis vela babbla om en dag som denna? Att efter ett år av slit med att inte bli bästavän med kronofogden så har vi äntligen tagit våran relation ett steg längre och väntar nu barn. Jag gillar att överdriva, min favoritsyssla, förutom att spendera pengar då.

Vilket leder mig vidare till min älskade bil nemo som tar död på både mig och min stackars sate till kille som får operera detta sattyg regelbundet och har fått gjort ända sen ja adopterade min lilla skithög som ja ser som mitt egna lilla skadade barn(lyckades nog just skriva världens längsta mening utan avbrott). Jag trodde allt skulle lösa sig efter dopet då vi klistrade fast namnet "Nemo" i arslet på han, men icke då. Börjar gissa på att den lider av alla bokstavskombinationer i alfabetet. Eller så hatar han mig bara.

Eller ska jag kanske ta upp att efter 12 års snuttegull, bråk, skrik å vänskap ska jag radera min kära kanin Pelle från världen då han börjar bli alldeles för klen för att ja ska kunna leva med att ha kvar han? Och varför inte även nämna att ja får med mig min döda kanin hem igen efteråt(nervöst att resa runt med en döing bredvid mig för första gången), ska man ens behöva få uppleva det undrar jag? Ja absolut! För åter till mitt förhållande med kronofogden.. jag har inte RÅD att "slippa" ta med mig en död kanin hem efter en avlivning.

På det här börjar utbildningen nere i Skåne närma sig sitt slut vilket ger blandade känslor då ja älskar att vara där nere med alla trevliga människor och hundar(också att få en liten minisemester på något skruvat vis med kära fjant), men samtidigt så kommer min plånbok må både fysiskt och psykiskt bättre när det tar sitt slut då jag ÄVEN fått mindre tjänst på salongen tills det blir mer liv här på jobbet(sa jag och tittade just ut i en ödelagd lokal kl 15.46 på en eftermiddag). D.v.s. Mindre inkomster + större utgifter = Ett störtlöjligt fjortiskalas med björnar som blir uppätna av fiskar som senare blir anställd på ett miljoner kronors dyrt företag som snickrar fast bh:ar på män.

Så kort och gott är mitt nästa mål med livet att bli miljonär. Det kan vell inte vara så jävla svårt. Allt här i världen går ut på pengar och om ja nu ogillar detta, vem ska ja då vända mig till? Jag vill nämligen stämma någon. Gärna nyss.